Under andra halvan av 1800-talet genomgick Sverige en formidabel utveckling.
Ur mörkret steg landet mot ljuset, en framgångssaga som mycket väl kan inledas
med revolten i Gamla stan 1848.

Det var året då Karl Marx publicerade Det kommunistiska manifestet. I februari
samma år störtades den franske kungen Ludvig Filip i Paris. I mars var det
uppror i Wien, Österrikes starke man Metternicht avgick. Det var kravaller i
Berlin, i Bayern abdikerade Ludvig I. Idéerna färdades snabbt genom Europa och
händelserna inspirerade och förskräckte kontinentens invånare.

Sverige och Stockholm var naturligtvis en del av detta. I Stockholm demonstrerade
arbetare bland annat mot planerna på tullsänkningar som befarades slå
ut svenska företag. Kravallerna slogs ner hårdhänt av kavalleri och infanteri. De
urartade till regelrätta fönsterkrossningsturnéer genom hela staden där bland
annat judiska affärsidkare drabbades. Det hände under några dagar i mars och
slutade med 18 döda och mängder av sårade.

Tio år tidigare, 1838, hade ett liknande upplopp brutit ut i Gamla stan. Men
då var det en borgerlig revolt i protest mot att skribenten Crusenstolpe hade
fängslats. Då var det Karl XIV Johan som hade befälet, nu, 1848, var det hans son
den reformvänlige kung Oscar I som var landets ledare.

Magnus Jacobson visar att de våldsamma demonstrationerna i Stockholm
1848 var betydligt mer komplexa än att revolutionens och kommunismens spöke
svepte genom Europa.

Radikala och konservativa grupper fanns i alla läger och bildade ibland oheliga
allianser. Ibland var de revolutionära nog så reaktionära och ville tillbaka till
medeltidens skråväsende som förlamade näringslivet. Alla var medvetna om att
ett gammalt system var på väg att störta samman, frågan var vad det skulle ersättas
av.

1848 var något av år noll i Stockholms moderna historia. Staden mådde inte
bra. När gustavianerna sa att solen gick ner över Sverige när Gustav III mördades
så hade de kanske inte helt fel. Hela Östersjöområdet trycktes vid sekelskiftet ner
i en djup lågkonjunktur. Napoleontidens krig och blockader förvärrade krisen.
Massarbetslöshet rapporterades från Köpenhamn, Königsberg och Södermalms
manufakturer. Danmark var bankrutt. Efter de ryska angreppen och erövringen
av Finland blev Stockholm en stad i rikets periferi, inte dess centrum, även om
kungen ännu på 1850-talet fortsatte drömma om att återerövra den östra rikshalvan.

De sanitära förhållandena var vedervärdiga, epidemier dödade hela familjer.
Bostäderna var torftiga och stank av fukt och mögel.

Samtidigt var detta tiden när man kunde skönja embryon till den makalösa
industriella utveckling som var på gång. Det fanns ångkraft, fabriker grundlades,
kanaler byggdes. Det fanns liberala krafter som drev igenom skolreformer,
näringsfrihet och nu törstade efter mer politisk frihet, en författningsreform. Den
skulle dröja till 1866, men viljan fanns redan.

Flera av upprorsmakarna dömdes till långa straff, men de egentliga uppviglarna
kunde man aldrig få tag i.

Emellertid gjorde revolten ett starkt intryck på kungen som slog till reträtt i
tullfrågan, varpå frihandelsplanerna i stort sett skrinlades. En annan direkt följd
av oroligheterna var att man reformerade polisväsendet i grunden, och att gasbelysning
infördes i staden. Snart var det dags för arbetarrörelsen att träda fram i
ljuset.

Magnus Jacobson är journalist och fil. mag. i litteraturvetenskap. Han är bland
annat medarbetare i tidskriften Populär Historia. Magnus Jacobson har tidigare
skrivit Almqvist. Diktaren och hans tid (2002). I serien Stockholms historia har
han skrivit Slottet brinner! (2005).